Expeditionen – min kärlekshistoria

expVi har nog alla något som vi fascineras av. Något som vi har burit med oss enda sedan vi första gången kom i kontakt med det. Berättelser av olika slag som vi aldrig riktigt kan släppa taget om. Obesvarade frågor vi vill få svar på. Mysterier vi vill lösa.

För Bea Uusma är det Andréexpeditonen. Ingenjör Salomon August Andrée hade själv en sådan besatthet. Att ta sig till Nordpolen i en vätgasballong. 1897 ger han sig iväg tillsammans med två andra män. Det sista man ser av dem är när de seglar iväg i ballongen över isen. Sedan dröjer det trettio år innan expeditionen påträffas igen. Resterna av deras sista läger hittas på en avlägsen ö som det nästan är omöjligt att ta sig till än idag. De har vandrat över isen i månader efter att deras ballong kraschat. Och fört noggranna dagböcker över deras vandring över isen. Men när de kommer till Vitön tar dagboksanteckningarna slut. Vad som hände med dem förblir en gåta. En gåta som Bea Uusma har sökt svar på i sin bok Expeditionen – Min kärlekshistoria.

Jag köper inte boken till mig själv. Jag får syn på den i bokhandeln när jag letar julklappar. Tar upp textutgåvan som är ett silvrigt mjukband. Läser på baksidan och inser att den här boken nog är perfekt för min mamma som läser allt om äventyrare. Ser att det finns en stor bok med samma titel. Den illustrerade utgåvan. Tar upp den och börjar bläddra. Känns ännu mer som en julklapp.

Jag kan inte låta bli. När jag kommer hem börjar jag läsa i boken som ska bli en julklapp. För jag är såld redan på baksidestexten. Jag måste ju få veta vad som hände med Andréexpeditonen. Kan knappt lägga ner boken när jag väl har börjat.

I de första kapitlen återberättas det man vet om expeditionen. Dagarna innan avfärd. Förberedelser. Missöden. Väntan. Därefter är det med hjälp av dagböckerna vi får veta vad som hände efter att ballongen lyfte och gav sig iväg mot Nordpolen. Allt återberättat på ett mycket elegant vis av Uusma. När jag läser dessa delarna dyker Michelle Pavers Evig Natt (Dark Matter) ständigt upp i mitt bakhuvud. Jag får samla känsla av utsatthet, ensamhet. Av så mycket ingenting att jag blir klaustrofobisk. Tre män fast i ett vitt, fruset landskap. Där det först inte finns natt, sedan ingen dag.

Jag är glad att jag köpte den illustrerade utgåvan. För förutom Andréexpeditionens dagböcker har man även funnit deras kamera. Hemsökande bilder av ballongen som kraschat på isen. Det är märkligt, att sitta och titta på dem nu. Över hundra år senare. Det finns andra bilder som är lika fascinerande. En av mina favoriter är när Bea Uusma håller upp ett gammalt fotografi där ballongen står redo för avfärd. Hon står på platsen där det togs. Det förflutna flyter in i nutiden. Eller kanske tvärtom. Längre bak i boken finns en färgkarta. Alla färger på isen som Uusma noggrant dokumenterat. Jag hade aldrig någon aning om att is kom i så många färger.

Jag älskade denna boken. Älskar Uusmas jakt på svar och hennes besatthet. Hur hon vandrar i expeditionens fotspår. Jag märker att jag drar mig för att slå in boken i det röda julklappspappret. Jag vill ju behålla den själv. Sitta och bläddra i den igen och igen och låta mysteriet med Andréexpeditonen hemsöka mig, precis som den har gjort med Bea Uusma.

Boken vann förövrigt Augustpriset (2013) i kategorin facklitteratur.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s