Given av Sam Lipsyte

Milo Burke försörjer sig genom att tigga pengar av rika knösar. Inte för egen del, utan för att han arbetar för ett medelmåttigt universitets fundraising avdelning. Giv kallas dessa donationer som de jagar, därav bokens titel – Given.  När Milo blir sparkad får han plötsligt en andra chans om han lyckas ro hem given från en före detta studiekamrat från hans egen tid vid universitetet.

”Hysterisk rolig”, beskriver The Observer boken som på dess framsida. Jag har svårt för att hålla med om detta. Sam Lipsytes bok är en mörk komedi, men ingen som man skrattar åt. Given är fylld av karaktärer som alla är ganska avskyvärda, rent ut sagt. De är alla olyckliga, själviska och cyniska. Till och med barnen är produkter av deras miljö, smutsiga speglingar av föräldrarna, och deras barnspråk fläckas av svordomar och könsord som deras små öron lyckats snappa upp.

Men de överdrivet cyniska karaktärerna och det Amerika som Lipsyte suger in oss i är ett stilistiskt drag av författaren. Milo reflekterar själv att: ”om jag vore protagonisten i en bok eller en film, skulle det vara svårt att tycka om mig, att identifiera sig med mig, eller hur?” Och det är väldigt sant. Det kanske går att plocka åt sig något från Milo, något som man kan identifiera sig med i sina mörkaste stunder av självömkan och sedan vara glad för att man faktiskt fortfarande har tillräckligt med sunt förnuft kvar för att inte tilllåta sig sjunka ner i det. Men det är trots det ibland svårt att ta sig förbi att karaktärerna känns orealistiska.

Nog för att litteraturen är fylld av mödrar av alla möjliga slag men Milos mamma tar nog ändå priset. Denna mamma som kastat moderskapet bakom sig och lever med sin lesbiska älskarinna och äcklas av sin sons inkompetens och misslyckanden. Av alla karaktärerna i boken är det hon som jag har svårast för att ta till mig och tro på. Dock botgör hon sig i mina ögon med kommentaren: ”För fan, raring. Jag hade ihjäl din far när du behövde honom som mest. Jag kan ta några slaka förolämpningar från min enda son.”

Sammanfattningsvis kan sägas att jag hade svårt för Given i början. Innan man kommer in i handlingen ordentligt är det lätt att uppleva författarens stil som att han försöker för mycket. Men det finns en mening med Lipsytes stil och den reflekteras i hans karaktärer och det gillar jag med den. Men det är ingen bok som man skrattar åt eller blir glad av  – förutom möjligen glad för att man inte är som människorna i boken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s