Hur läser jag egentligen?

Till gårdagens föreläsning fick vi en intressant uppgift att fundera över; att reflektera över hur vi använder böcker i vardagen. Alltså hur vi läser, diskuterar, använder eller hanterar böcker på något sätt och i någon form.

Vad jag kom fram till är att jag är en väldigt oförsiktig läsare. Jag vill att det ska synas att mina böcker har blivit lästa. Är det ett mjukband så ser jag till att ryggen blir ordentligt vikt. Hundöron gör jag gärna och utan minsta tillstymmelse till skam. Man ska helt enkelt se att böckerna i min bokhylla har blivit lästa, de har uppfyllt sin mening.

Problemet med detta skulle väl kunna vara att de där böckerna från fjolårets bokrea/spontan inköp etc som aldrig blev lästa (och i ärlighetens namn nog inte kommer bli det heller, i alla fall inte om jag fortsätter att utöka mitt bibliotek i nuvarande takt) sticker ut ännu mer i bokyllan. De framkallar mer ångest än Kafka de där evigt olästa böckerna.

Som liten fick jag alltid höra att jag skulle behandla böcker väl, vara försiktig med dem så att andra kunde läsa dem efter mig. Jag tror att det där vikandet av bokryggar och sidor är en liten revolt också. Ett uppror mot barndomens eviga förmaningar. Ett sätt att göra böckerna till mina, bara mina! (Ja, jag är enda barnet). Vill någon låna en av mina böcker får de minsann vara beredda på att både pärm och sidor kan lossna!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s