Ängelns lek

I Ängelns lek återvänder vi till det Barcelona Carlos Ruis Zafón gav oss i Vindens skugga. Men nu är det den unge författaren David Martín vi får följa. David skriver, i likhet med Julian från tidigare bok, berättelser om ett makabert och skräckliknande Barcelona. Han är bunden av ett lång kontrakt med sina förläggare att producera omänskligt mycket text per månad (i genomsnitt sex sidor per dag i tio år, har jag för mig att det var).

Ok, ärligt talat vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva handlingen i boken, för jag vet inte riktigt vad det var den handlade om. Eller det var kanske snarare så att den handlade om så mycket att det är svårt att peka på en eller två saker bara. Men David står i alla fall i centrum. Vi möter även flera av karaktärerna och platserna från Vindens skugga igen, fast en generation tidigare. Semperes bokhandel är med, liksom Barcelo och även De glömda böckernas gravkammare.

Men dessa återseende skapar faktiskt bara mer förvirring, och det tycks vara författarens avsikt. Far och son Sempere nämns aldrig vid förnamn, och största delen av boken är jag av uppfattningen att det är samma far och son som i Vindens skugga, trots att sonen beskrivs som skygg och tillbakadragen, vilket inte alls stämmer överrens med min uppfattning av Daniel från Vindens skugga. Det är först långt senare, på bokens sista sidor, som det blir helt klargjort att det är Daniels far som här är sonen. Nog för att jag hade listat ut det innan dess, kollar man årtalen i böckerna så blir det ganska klart. Men det distraherar oerhört från David Martíns berättelse att sitta och fundera över hur det egentligen ligger till med far och son Sempere.

Problemet jag har med David och själva berättelsen är att allt tycks hända i periferin. Att förstå vad det har att göra med David är inte alltid helt lätt. Zafón talar om labyrinter i båda böckerna, speciellt när han beskriver De bortglömda böckernas gravkammare, och Ängelns lek känns verkligen som att vara vilsen i en labyrint. Det händer så mycket som jag över huvudtaget inte förstår varför det måste vara med i boken. Varför skrev David en bok för Vidal? Vad hade det egentligen för betydelse?

Till en början går det bra, men ungefär halvvägs igenom tappar jag någon tråd och får upp minst fem trådar till när jag försöker plocka upp den. Jag lyckas aldrig riktigt reda ut eländet igen, utan sitter mest och undrar varför allt händer och blir mest irriterad.

Isabellas brev på slutet är det som berör mig mest, och jag har givetvis räknat ut vem hon är tills dess. Hon var nog även den karaktären som gjorde boken mest läsvärd, för David bryr jag mig inte det minsta om.

Sedan var det det här med korrektur. Jag har aldrig stött på en bok med fler stavfel än Ängelns lek, och stavfel är nog det värsta jag vet i en bok. Redan bokens andra mening innehåller ett stavfel, så får det bara inte vara. Nog måste väl Bonniers ha råd med korrekturläsare?

2 comments on “Ängelns lek

  1. C.R.M. Nilsson skriver:

    Det var ett par år sedan jag läste den här, men jag minns att jag tyckte om den fram tills på slutet. Då var det någon löjlig, blodig actionsekvens som drog ned hela bokens betyg, har jag för mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s